MARTIN JONOLS
RECENSIONER
Sekotidningen
2/2002
Han jobbar som sorterare på Stockholm 12, han skriver tv-seriemanus, käkar piller och driver runt. Huvudpersonen Jonatan i Martin Jonols debutroman Okrossbar är en rebell från förorten. Trasig men okuvad, full med knark och demonröster men med själen intakt intar han stan. Han och hans vapendragare Subbe räds varken kultursnobbarna från Söder eller förmännen på posten.
Språket är skruvat, tempot högt och komiken haglar. Huvudpersonens charmiga respektlöshet påminner både om klassikern Räddaren i nöden och antihjälten i Panduros Skit i traditionerna. Helt klart en strålande debutroman av Martin Jonols som har ett förflutet på Posten.
Birgitta Forssell
Folket i Bild Kulturfront
EN NOSTALGISK PUNKSKILDRING
Att läsa Okrossbar är som att i högsta tempo fara fram på en våg av kamp, vänskap och galenskap. Den utspelar sig på den tiden då det var på modet att beklaga sig över att man vuxiit upp i en förort. Det gör däremot inte Jonatan och hans musketörer. Med hybris och bultande punkhjärtan är de redo att krossa övermakten. Inte helt otippat möter de motstånd i form av Stockholms spaningsrotel, psykvården och många andra krafter i det samhällsbevarande systemet. Genom mindre välgenomtänkta idéer, så kallade snilleblixtar i påtänt tillstånd, ger romanen varken Jonatan eller läsaren någon tid till eftertanke. Däremot bjuder den på en överdos livslust, drivkraft och humor.
Martin Jonols hyllar med sin, mer eller mindre självbiografiska berättelse, en hejdlös ungdomstid. Han gör det på ett romantiserande sätt, fastän den på många sätt var svår, vilket kan förklaras med att han nu uppnått medelåldern. Ändå känns den på ett ärligt sätt skriven med samma glöd som den Jonatan utstrålar. Det märks tydligt i språket som kryllar av finurliga formuleringar och lustiga liknelser. Humorn är ett viktigt inslag, och som tur är håller den, fastän orden ibland slår krokben på sig själv i all sin fyndighet. Det finns en risk att det blir så lustigt att den allvarliga undertonen försvinner. Det är synd, för kampen mot etablissemanget är ingenting att skämta bort, inte heller karaktären Jonatan. Att förlita sig på humon ger en känsla av osäkerhet, men så är det också en debutroman. I vilket fall går det inte att undvika ett leende på läpparna då man läser. Den återhållsamma dialogen blandad med de tokiga liknelserna gör bildspråket mycket levande. På det sättet tjänar den både som underhållning och förespråkare av ett viktigt budskap som är lika aktuellt idag som på den tiden den upplevdes. Inte okrossbar, men väldigt slagkraftig.
Sara Rydeman