OKROSSBAR

 

Det är på punktiden och skymningen är violett, blålila som om någon äntligen fått nog och slagit solnedgången på käften. Tinningarna bultar, marken gungar, människorna på Röda rummet vaggar fram och tillbaka. Jonatan och Subbe har svindlat till sig tjugotusen kronor, de vill skapa ett underjordiskt paradis, en svartklubb för de förortsmadonnor som strömmar in från Farsta, Bagarmossen och Djursholms Ösby för att så fort som möjligt ge sina pappor hjärtinfarkt genom att umgås med fel slags pojkar.

 

För att finansiera sin svartklubb sorterar Jonatan och Subbe småbrev på det surrealistiska postkontoret Stockholm tolv i ett myller av avhoppade alkoholiserade kirurger, förbittrade förmän, mångalna onanister, de sorterar i övermänsklig hastighet, med hjälp av sinnesvidgande substanser kan de läsa adresserna innan de har sett dem.

 

På gatorna i den skitförnäma småborgerlighetens stamort på jorden, Stockholms city, lurar förnumstiga b-filmregissöret, stockholmspolisens spaningsavdelning, politiskt korrekta teveproducenter, medelålders vampyrer som vill suga musten ur dem men Jonatan och Subbe är inte människor, de är dynamit och på Nobelfestens eftersläckningsparty närmar sig en slutgiltig uppgörelse med det svenska etablissemanget.

 

Jag skrev Okrossbar i en liten stuga i skogen i Hälsingland, där särlingarna,

björnarna och världsförbättrarna strövar fritt och inte ens vargflockarna behöver känna vittring av Stockholms politiskt korrekta dramaturger, manusredaktörer och teaterchefer. I en annan tid, på en annan plats har jag skrivit och regisserat pjäser på Radioteatern, Uppsala Stadsteater, Teater Sputnik m. m. men då hette jag Montelius i efternamn.

 

”Vi kommer från Blackeberg! Vi kommer från Hökarängen! Vi kommer från Bagarmossen! Vi tar inte mer skit av några morsgrisar och kuksugare i lammullströjor. Julafton är över för medelklassen! Vi är här nu! Vi tar tillbaka det vi behöver! Särskilt av snoriga narkotikaåklagare och tvåminutersknullare! ”